Sommarmosaik

Medan vackert tunga moln tröstlöst, utan uppehåll, vandrar över himlen, sitter jag med planeringsarbete på min uteplats och ser grannar packa och åka iväg. En dryg vecka tillbringar jag i Schweiz som workshop-ledare på ett ekumeniskt familjeläger. Vi sitter engagerat lyssnande och samtalande i cirkel. Grymma åskväder drar in och skapar naturligt eftertänksam tystnad. På kvällen står fullmånen röd och magnifik över Neuchâtel-sjön.

Sista julihelgen besöker jag en vänfamilj, vars barn jag sett bli tonåringar och dra ut i världen. Sonen söker nu ett utmanande projektjobb och modern och jag går in som rådgivare. Ansökan består av en koncis presentation på ett bestämt antal ord plus en film på två minuter. Vi bidrar med grammatiska synpunkter, avstyr upprepningar och korrigerar språk- och gest-åthävor. Den unge mannen lyssnar och går till sin dator och jobbar hårt i flera omgångar. Hans film blir personlig och “nära”. Vi hejar på för uppdraget.

Vi går ut i skogen med svampkorg. Ivrigt prat fyller eftermiddagen medan korgen förblir tom. Jag upplever trädsus, mossa, bärris och sten  ett skogs-spa. På kvällen lyser månen stor och mäktig över havsviken.

En kollega hämtar upp mig för en arbetsdag kring fred och dialog. Ett kraftfullt och obändigt engagemang!  Freden bor inom oss var och en och vi kan bygga stigar mellan oss i stilla tillit.

Vi möts i vardagsvimlet,

Astrid

Annons

Sommar, sommar

Nu är det lugnt i innerstan och även i förortsstäder som min. Lokaltrafiken är gles och i bostadskvarteren lunkar livet på med sommarljud från gräsklippare, lekande barn och byggnationer. Paradisträdet i tomtgränsen har släppt sina blomblad som flygit runt i kast-vindarna. Lupinernas färggranna prakt dekorerar vägkanter och sluttningar. Vi människor smittas och blommar också upp lite extra den här tiden av året.

Projekt tillsammans med andra upptar stora delar av min tid just nu. Jag har flyttat ut arbetsplatsen på min sommarljusa  balkong, vilket ger lite extra energi. Vänner har inbjudit till utflykter och lantställen. Det är välgörande med sällskap någon dag, som stimulerande paus.

Jag besökte en ung familj som permaodlar. De hade internationella bed & breakfast-gäster i tillgängliga rum och i tält på tomten. Vi hamnade i intressant utbyte kring läget och utvecklingen i världen. Det blev för mig en ovanligt givande eftermiddag med samtal över generations- och landgränser. Häromkvällen var jag över på middag till mitt gudbarn. Hon gifter sig om ett par veckor med studentkärleken från utlandsåret i Australien. Världen tränger ihop sig kring oss. Vilken rikedom!

Nya horisonter öppnar sig, världsvitt och personligt, mot en värld som tycks rämna. Där behövs mod, erfarenhet och kraftsamling. Världen är kanske alltid på väg att förändras – kanske förgås – i den form vi vant oss vid. Förändring betyder också att något nytt formar sig och växer fram. Räds inte förgängelsen – bygg nytt!

Jag önskar dig vila och stimulans i lagoma doser.

Vi samlar glädje och livslust för dagar som kommer.
Astrid

 

Läkande

Jag kommer tillbaka från några mångfacetterade dagar i Reykjavik. Dryga två hundra människor från hela världen bjuder på en mosaik av snabbt växlande intryck i ett rörigt vimmel. Djupa frågor vädras i vägskälskorta prat. Samvaron dansar runt i huvud och sinnen, borrar sig ner i mig, i sprickor och hålrum, skrapar upp gamla frågor och river upp nya.

Känslan är vass och uppfriskande.

Innan hemfärden tar jag en promenad till Harpan, Konsert- och Kongresshuset som ligger som en diamant vid vattnet, som en iland-driven iskristall i jätteformat. Inifrån huset se jag ut över en snötäckt horisont där snön tycks rinna ner längs bergskanterna. En lastbåt närmar sig hamnen, där sommarens segelmaster ännu bidar sin tid. En orkester spelar från något öppet utrymme i den generösa byggnaden. En genomgripande lycka fyller mig, lyfter mig, stillar mig.

Upplevelserna av berörande människomöten i mängd och nu denna öppna ljuskatedral överlappar varandra och blir till ett helande nu. Gapen och tomrummen fylls ut och allt får vara som det är.

Önskar dig läkande ögonblick

Astrid

Kort möte

Han står lutad mot botten av en uppdragen fiskebåt, en i raden av hundratalet träbåtar, alla färggrannt dekorerade. Han kan vara runt 15 år ooch ser allvarsam ut, ja, till och med lite bekymrad. Han bläddrar förstrött i ett engelskt lärobokshäfte alltmedan han kisande tittar ut över den bländande havstranden där full aktivitet pågår med fångst och skötsel av båtarna.

Jag närmar mig försiktigt med en något trevande fråga. Vi pratar lite… Jo, han lär sig engelska i skolan. Jag frågar, vad han drömmer om att göra, och inser, medan jag ställer den, att frågan kommer från min värld och säkert är fullständigt obegriplig för honom.

Han funderar länge och tittar sammanbitet framför sig. Först hittar han inget svar, men frågan tycks fördjupa hans tankar. Jag tittar med ömhet på den unge mannen med sin skolbok på denna enormt stimmiga arbetsplats, där alla är upptagna med att snabbt ta hand om tonvis med fisk. Efter en bra stund, säger han tveklöst med tårfylld blick: “Jag ska hjälpa min mamma.”

“Du kommer säkert att kunna göra det”, svarar jag, utan att tänka på vad jag menar..

Jag känner vördnad inför det enkla mötet.Vi tittar på varann till avsked.

Vi går åt var sitt håll. Jag är varm och förundrad över att ha fått beröras så stilla under några korta minuter denna ytterst brokiga afrikanska fiskehamn.

Snart är det vårdagjämning och ljuset växer här hemma.

Astrid

Stress, musik och minnen

Hänger på låset på resebyrån för att få en biljett för en sen anmälan till vår Afrikaresa. Personal finns på plats och biljett finns till rimligt pris, trots web-sidans skrämselpris.

Kommer ut på gatan, lättad, och kan tänka klart igen, nu när orosmolnet försvunnit. Hötorgshallen öppnar om en kvart, så jag slinker in på Heymarket, hotellet, som tidigare var Pub-varuhuset. och sätter mig i lobbyn. En man kommer och tar plats vid pianot. Oj, spelar man för frukostgästerna? Nej, han plockar bort fronten på pianot bit för bit. Det är en pianostämmare! Jag sitter kvar en stund och känner på affärspulsen.  Tänker också, att jag inte upplevt att få se och höra en pianostämmare jobba. Utanför, på torget har marknadsstånden precis öppnat och de dignar av blommor och frukt.

Jag sjunker in i värmen och minnen dyker upp från en resa i Indien, där vi gäster fick lyssna på en mycket skicklig violinist varje frukost. Hotellägaren hade lagt märke till en skönspelande blind man i stadens gathörn och anställde honom som frukostmusiker. Ett barn ledde honom hit varje morgon och det var en stilig och värdig man.

Jag tappar bort mig i mina tankar medan pianostämmaren arbetar sig upp mot allt ljusare toner som snart, för mig, är ohörbart höga. Detta blev, oväntat, en trevlig start på dagen.

Nu är Hötorgshallen öppen och jag kan handla det jag behöver och åka hem och packa för min helgresa.

Önskar dig lite vintervila,

Astrid

Årsskifte

Nu är saffrans- och hyacintdoft bortstädade. Amaryllisen håller på att slå ut. En väninna kommer troget med en egen uppdriven lök vid varje årsskifte och blomknopparna gömmer färgen länge, länge. Nu öppnar sig de tre blommorna på första stängeln och den är vit! Fredens färg! Det finns tre stänglar, så jag kommer att påminnas länge, länge….

Stockholmsvintern kastar sig mellan ytterligheterna och världsläget likaså och det oroar. Det är slitigt och tar på krafterna!

Jag ägnar mig åt planering för månaderna som kommer; skrivande, kurser, resor och nya utmaningar, vilket ger inspiration och glädje. Årsskiftet är en god och naturlig utvärderingspunkt.

Energin sinar stundvis och på vissa områden. Då erbjuds ofta något nytt och lusten rinner till. Så länge engagemanget bär mig vill jag vara med, men när det blir tvärtom, att jag bär engagemanget, då är det dags att släppa taget och bygga nya vägar.

Nygamla vänner dyker upp och tillsammans hittar vi sammanhang från förr och prövar stigarna på nytt. Det känns roligt och mycket meningsfullt!

Kanske hittar du något nygammalt eller något helt nytt att pröva så här i årets första månad.

Det önskar jag dig! Lycka till!

Astrid

Julmarknad

Vi besöker julmarknaden i Sveriges äldsta stad. Jag är i sällskap med ett gudbarn och hennes fästman. På vägen repeterar vi Sigtunas historia som är imponerande, bl a var staden säte för Sveriges förste kung.

Gatorna är glashala och trängseln tidvis besvärande tät. Husen står stadigt på sina fina gamla stengrunder och är så låga så den blå himlen är synlig överallt, trots de trånga gränderna. De vilt dekorerade stånden lockar med hemkokt knäck, glögg, rejäla ylleplagg, fisk, vilt och julfigurer av alla möjliga slag. Jag köper vakuum-packad rökt röding för nyårskvällens supé. Vännerna hittar innehåll för de sista julpaketen. Vi tar en gränd ner mot sjön och beundrar den dramatiska solnedgången innan vi värmer oss med en god tomatsoppa på en servering.

Hemvägen blir längre än planerad, då vi inser att vi felaktigt sitter på en buss till Arlanda. Vi väljer att njuta av den kittlande reslusten en stund och tar en paus med efterrätt där, innan vi kommer överens om hur vi ska ta oss tillbaka.

Väl hemma påminns jag om att trygga flerhundraåriga städer med julmarknadstraditioner är vardag för få i världen, då en kollega ringer och påminner om ett möte kring en upptrappad politisk situation i ett vän-land . Jag beslutar mig för att delta i det mötet och avbokar en planerad middag.

Värmen i trygga gemenskaper rustar oss för de mer främmande och skrämmande där vi behöver vara tillsammans.

Goda möten önskar jag dig!

Astrid

Världen tränger sig på

Jag har upplevt en period av oväntad turbulens.

Ett afrikabesök blir försenat på ett omskakande sätt och utlysta program får ställas in i sista stund. Maman Yaba sitter fast i passkontroll-zonen på Paris flygplats. Där finns hotell med helpension för kvarhållna, där hon får ta in medan myndigheternas kvarnar mal. Folkvandring i stort och stängning av lägret i Calais skärper upp misstänksamhet och nervositet.

Vad hade hänt? Telefonsamtal och mail går fram och tillbaka i kortfattad panik och jag skickar bekräftande kopior av inbjudningsdokument. Datum för återresan har missuppfattats och en hel rad kontroller tar vid. Maman Yaba hinner till barnbarnets bröllopsdag, vilket är ett viktigt skäl till europaresan. En dryg vecka senare har vi lagt nytt program och många livliga möten planeras. Snön vräker ner, som på beställning, för den som aldrig travat runt i snö och is. Upplevelseguiden i mig jublar! Vantar, mössa, halsduk, skor och halkskydd får jag söka fram.

Vänner och Yabas tidigare arbetskamrater bjuder till. Konstutställning, middagar, tågresor, programkvällar och konsert i Uppsala med utsikt över slottet och domkyrkan med vacker solnedgångshimmel som bakgrund. Arbetsdagar och möten avlöser varandra.

Dagen efter avskedet på Arlanda, är jag åter på flygplatsen för att ta mig till släktingar i Västerbotten. Där är dagsprogrammen uppgjorda, så jag kan bara hänga med. Umgänget är lättsamt med minnen och skratt, fika, prat och lärandelekar med barnen. Isgatorna är livsfarliga. 

Nu är jag tillbaka till Stockholmlivet. Ljusslingan är uppmonterad på verandan och adventslugnet infinner sig.

Varm advent

Astrid

Varma söndagkvällar

Jag kommer från en söndagskvällsmässa och är fylld av värme. För att befästa lugnet och inte uppslukas av stadstrafik och slentrian, sätter jag mig med en juice på en lugn servering, som jag passerar. Kyparen tittar på mig, och frågar hur veckan varit. Lite överraskad över vänligheten svarar jag: ” Jo, bra, tack” och lägger till – kanske lite avogt : ”och i morgon börjar en ny vecka.” Jag är kvar i ett kort tillbakaperspektiv, men visst – en vecka har det varit.

Jag sätter mig med mitt skrivblock och tar in de mjuka tonerna från högtalarna. Jag söker formulera ord för dagen som snart är till ända.

Efter en stund kommer kyparen förbi och tänder stearinljuset som står på bordet. Ett minne dyker upp från en annan söndag kväll på en servering i en afrikansk hamnstad, där jag slinter in, också för att skriva ner dagens händelser. När jag precis, den gången, fått ner de första raderna, blir allt svart omkring mig. En sekundsnabb rädsla sköljer genom min kropp, innan jag inser var jag befinner mig. Här är strömavbrott vanliga, nära nog dagliga, Hjärnan hinner ifatt och allt är normalt.

Jag dröjer kvar i det täta tropikmörkret och tar in den exotiska känslan. Efter en stund kommer ägaren med ett tänt stearinljus till mitt bord. Ljuset ger inte mina bortskämda västerländska ögon tillräcklig syn för att fortsätta att skriva, men den mänskliga omtanken i gesten värmer och lyser upp min kväll. Det är gott.

Jag sitter kvar en stund och söker mig sedan tillbaka genom den becksvarta natten med hjälp av min svagt lysande ficklampa.

Och här går jag ut i Stockholmstrafiken och söker mig hemåt.

Värme och ljus önskar jag dig

Astrid

Ett varv skytteltrafik.

Sinnet är stillat. En lågmäld musik tonar ur högtalare. En och annan person passerar. Vid ett bord bredvid oss sitter en ung man med sin dator i knät, koncentrerat stirrande in i skärmen. I ventilerna på båda sidor ”vandrar” trädkronor förbi, tidvis nästan i promenadtakt.

Jag är på dygnsutflykt på vatten, på havet mellan Finland och moderjorden. I sällskap med en kollega har jag valt en utvecklingsdag i ett avskilt allmänrum, långt från kontor, storstadsbuller och tillgänglighet. Poesiböcker ligger uppslagna framför oss, ritblock och färgpennor. Djupheter dyker upp från nuet och från tidigare perioder i våra liv. Sammanhang blir till, nya insikter kommer krypande och helar, fyller upp tomrum som uppstått i tider av ordlöshet och ängslan. Samtalen löper eftertänksamt och båda suger vi på ögonblicken. Vi tar tid och smakar på den andres sakta formulerade ord.

Enorma rökpuffar gömmer regelbundet ansiktet på den skäggprydde mannen inne i rökrummet över gången. Röster av andras samtal, några toner från barmusikanten och barns gråt, allt detta blir en trygg bakgrund till våra långsamma reflexioner.

Snart är vi hemma till storstadens fartfyllda rusningstid.

Dygnets samvaro har byggt många broar mellan oss – en bristvara i vår trängda vardag.

Carpe diem, säger vi ofta. Ta hand om dig!

Astrid