Vägar framåt

Jag prövar sedan en tid vägstycken tillsammans med kollegor; ändrar lite här, byter fokus där; stukar om och testar nytt. Samarbeten känns som stora rikedomar att förvalta och sköta. Veckorna har bildat en mosaik, ett lapptäckemönster.

Riktningen är klar. Jag söker mig vidare på stigar eller bygger egna vägar. Jag inväntar klarsyn och närvaro vid oaserna, för att ta mig vidare framåt. Människor från förr korsar oväntat mina dagar. De ger perspektiv och djup; stör och berikar på samma gång.

En del dagar är fulla av snöflingor, andra är bländande av vårsol.

Lev väl!

Annons

Minnen som återbruk

Jag åker buss i dryga sex timmar genom Sverige en februaridag. Vårljuset bländar ovant, och jag kan pröva mina nya solglasögon som jag faktiskt lagt ner i väskan. Ömsom står naturen naken med gapande vattensamlingar som i inbjudande väntan – ömsom är den fint nystädad med ett välordnat snötäcke över den gråbruna marken.

Timmarna går och sinnena vilar. Tankar flyter omkring som jagande rovfåglar och möter  djupliggande minnen, maffiga idéer och projekt som ligger halvfärdiga eller övergivna. De bearbetas en stund och får ligga kvar, kanske i något ny skepnad.

Människor, platser och situation dyker upp, triggade av vägskyltarnas namn på bekanta orter.

Minnen är en typ av återvinning, ett återbruk och kanske en väg till förlåtande och försoning.

 

Vinterdag

Söndagen blir en vila bakom fönster igenmurade av frusen blötsnö, som i en igloo. Tankarna sjunker som stenar till botten och djupnar i stilla glädje. Jag delar en eftermiddag med en kollega från förr, plockar upp minnen som ger skratt och dofter från Italien, men också saknad efter vänner som inte längre är med oss. Hon översätter en tidningstext som skickas som tack för generös hjälp till ett barns överlevnad. På ett ögonblick vävs hela världen in en kedja av varm omtanke.

I ett arbetslag gläds vi åt friskt samarbete. När utbyte sker och allas talanger generöst delas, flyter allt på. Där olikheter ges plats blir plattformen stor och hållbar.

Vi behöver mötas i värme.

Astrid

Avstamp inför nytt år, 2019.

Efter en tid i Afrika, hänger tidskrävande plotter kvar; hälsningar att framföra till den ene och den andre. telefonsamtal, och paket att distribuera släpar med ett tag.
Redan helgen efter landning träffades vi, en kvalificerad yrkeskår i Malmö till ett lyckat arbetsmöte.
Den här terminens aktiviteter planläggs och ambitionsnivån bestäms. Ett nytt paket Photolangage är nära slutredigering,  och kan redan nu beställas. Samarbeten med kollegor tar nya former och smyger sig ut, just nu som Integrerat Ledarskap 13 febr i Gustavsberg. Korta workshops erbjuds mellan kl 16 och 19 en gång i månaden under våren.
Ett Gott År är fyllt av möten och goda samtal, hemmavid och internationelllt.
Vi möts i vägskälen och vid livsbrusets oaser.      Astrid

Vinterveckor

Vinterveckorna har puls. Nya stickspår öppnar sig. Samarbete erbjuds här och intressen väcks där. Dialog över mångahanda hinder är möjliga och jag prövar mig fram med tassande steg. Nyfikenhet och mod är dörröppnare. Murar av problem kan läggas ner och bli broar, stabila och hållbara. Ja, kanske de till och med kan bli dansbanor.

Decemberdagarana ger oss anledning att själva tända ljus, att agera och inte vänta och kräva av andra. Ljusfest mitt i vintern! Kan det vara bättre? Låt oss mötas i det ljus vi själva tänder tillsammans.

Tänd ett ljus!

November till ända

Tänker tillbaka på en aktiv novembervecka. Förra helgens förkylning kurerades på ett par dagar, som tur var.

Nya kollegor, högst kompetenta, ansluter till planerade öppna aktiviteter i Gustavsberg i början av nästa år. Ledare och företagsfolk inbjuds till personalstärkande kraftsamlingar; en slags “powerpoints” för ledare.

Ett kundmöte på Bromma flygplats öppnar för nya utmaningar med Photolangage inom patientcentrerad vård ute i landet.

Fredag kvällen bjuds jag med till skön adventskonsert och möter nya och gamla vänner, alla generösa och inbjudande.

God adventstid önskar jag er!

Höst

Dagarna blir kalla nu, så den inre livslågan blir viktig för att hålla värmen.

Besök från andra länder överraskar med kortbesök. Minnesfläktar från ungdomens studieår roar oss medan vi travar till fots över gamla stan kullerstenar, då kollektivtrafiken tar paus. Tiden har gått och vi konstaterar att vi gått lite på sidan om allfartvägarna; de, på sitt sätt och jag, på mitt. De berättar om barn och barnbarn. De nya generationerna intar scenerna och helt andra livsval görs. Vi ser på och förundras.

Jag möter afrikanska kollegor vid flyget. Genast sveper de in sig i vinterpälsen som ser ut att vara deras enda plagg i den stora väskan. Den behövs i höstvinden som drar genom Stockholms gator.

Nya utmaningar lockar. Nya gemenskaper formas som kittlar intellekt och sinne. Livet är ett härligt lapptäcke!

Ett sommarminne i form av en textrad dyker upp: Törsten hittar sitt källsprång.

Värme från Astrid

Sjungande män.

I kollektivtrafiken i Stockholm möter jag mest tysta sladdförsedda medresenärer; hörlurebärare, mobil-sudukospelare, facebookbläddrare; var och en i sin egna bubbla.

En dag blir rätt annorlunda, då jag noterar en man på trottoaren som vittjar papperskorgar. Just i den som jag strax passerar hittar han ingenting av värde, men han sjunger godmodigt på en liten melodi och ser harmonisk och avslappnad ut. På eftermiddagen möter jag en välsjungande man i den täta klungan av resenärer som rusar ut vid min tunnelbanestation. Hans sång gör mig varm i hjärta och sinne. Senare samma dag hör jag ytterligare en sjungande mansstämma genom folkbruset. Kanske det är sångare som övar på sina sångnummer? Eller någon som helt enkelt mår bra.

Lite mer uppmärksam närvaro gör mina dagar annorlunda.

Astrid

 

 

Snöstormar möts i tanken

Efter kort besök på Kongos ambassad med en bunt viserade pass i väskan, söker jag mig fram genom en häftig snöstorm på Söder i Stockholm. Jag kisar efter en adress på Skånegatan, där kollegor väntar. Känslan förflyttar mig  till barndomens nästan dagliga kamp i snö mot ansiktet så här års. Fylld av minnets vällust och snöyrans obehag tycks vägen kilometerlång, som då. Jag travar på och glömmer tidvis nuet, tills jag inser, att jag är på fel gata och tänker att jag kommer så sent, att mötet säkert snart är över. Inte alls! Andra var också sena.
Då, i unga år, gick färden över en frusen sjö mot landsvägen, där skolskjutsen, en överfull taxibil, samlade ihop barnen och tog oss till byn med skola, post och handelsbod.

Snön yr och ljuset växer dessa dagar.                                                           Astrid

Kollegor som hänger med.

Jag är tillbaka från England efter återträff med en inspirerande kollega. Det är bra många år nu sedan vi anordnade ett par skrivarveckor i ett hus i Provence, Di, Caroline och jag. Vi kommer från olika länder: England, Australien, Sverige och lärde känna varandra året innan Frankrike på en grekisk ö. Efter ett par år var vi alla tre publicerade.

Nu möttes Di och jag i hennes engelska bondgårdshus, till prat och berättande från våra respektive livsvägar. Vi tog promenader med hunden och satt timmar framför brasan, som Di’s man höll brinnande. Vi ringde och grattade Caroline, som just lever i efterdyningarna av sin nyss publicerade bok Memory Stones. Munken och vännen Bernard, berest och beläst, kom på besök och dagarna tillsammans blev storartat berikande.

Livets pulsslag i skratt, minnen och allvar kommer kännbart nära och varm gemenskap bidrar till att skingra höstens växande mörker.

Önskar dig också goda pulsslag från Livet.

Astrid