Minnen som återbruk

Jag åker buss i dryga sex timmar genom Sverige en februaridag. Vårljuset bländar ovant, och jag kan pröva mina nya solglasögon som jag faktiskt lagt ner i väskan. Ömsom står naturen naken med gapande vattensamlingar som i inbjudande väntan – ömsom är den fint nystädad med ett välordnat snötäcke över den gråbruna marken.

Timmarna går och sinnena vilar. Tankar flyter omkring som jagande rovfåglar och möter  djupliggande minnen, maffiga idéer och projekt som ligger halvfärdiga eller övergivna. De bearbetas en stund och får ligga kvar, kanske i något ny skepnad.

Människor, platser och situation dyker upp, triggade av vägskyltarnas namn på bekanta orter.

Minnen är en typ av återvinning, ett återbruk och kanske en väg till förlåtande och försoning.

 

Annons

Vinterdag

Söndagen blir en vila bakom fönster igenmurade av frusen blötsnö, som i en igloo. Tankarna sjunker som stenar till botten och djupnar i stilla glädje. Jag delar en eftermiddag med en kollega från förr, plockar upp minnen som ger skratt och dofter från Italien, men också saknad efter vänner som inte längre är med oss. Hon översätter en tidningstext som skickas som tack för generös hjälp till ett barns överlevnad. På ett ögonblick vävs hela världen in en kedja av varm omtanke.

I ett arbetslag gläds vi åt friskt samarbete. När utbyte sker och allas talanger generöst delas, flyter allt på. Där olikheter ges plats blir plattformen stor och hållbar.

Vi behöver mötas i värme.

Astrid