Archive for november, 2015

h1

I främmande land

november 30, 2015

Vi förhandlar med Abdu utanför lägenhetshotellet på semesterorten, och är snart överens om priset för 2 timmars utflykt.

Abdu kör oss genom stadskärnan och vidare ut i boendekvarteren  med plåtskjul, lekande barn i klungor, män i samtal under träd, vackra kvinnor med stora bördor. Vi får gå till fots en bra bit för gatorna är oframkomliga med bil.

Först kommer vi till ett oansenligt litet museum. Chauffören berättar och visar oss runt och vi kommer ut på en stig. Vi tänker att vi får väl gå en bra bit och beundrar träd och natur, då Abdu plötsligt säger: ” Be careful”. Då ser vi krokodilerna som ligger på marken. En hasar sig fram i en vändande rörelse mot oss. De är grå som jorden och svåra att upptäcka och ligger helt nära, stilla, sovande, en del med öppna gap.

Mannen som är ansvarig för krokodilparken berättar med kärleksfullt engagemang om sina djur. Krokodilen är ett heligt djur för deras folk och parken har funnits här i 500 år, säger han.

Med djurskötaren bredvid oss vågar vi klappa på krokodilens tjocka pansaryta, vilket känns som att vidröra en grov trädstam. Han föreslår att jag ska röra vid foten och ta handen på undersidan. Det känns mer levande, men grymt främmande; mjukt, kallt och läskigt. Krokodilen ligger orörlig och tycks inte alls märka min ansträngda smekning.

Nästa dag tar Abdu med oss till en lokal aktivitetsplats av enkelt slag vid floden. Efter att ha fått del av en stor portion, för oss, overklig kunskap om ostronskal, snäckor och baubabträd, föreslår byborna att vi ska besöka restaurangen.

Männen visar oss vägen som inte alls är självklar. Vi tar oss över en del av flodsystemet på en otrolig, bohemiskt hoplappad bro. Vi stapplar uppför ett par skraltiga avsatser i ett öppna byggnadsverk och sätter oss vid ett bord. En dam kommer och serverar oss. Ett par apor (typ Pippi Långstrumps Herr Nilsson) leker livfullt och springer över plåttaket så det skälver i byggnaden, kastar sig genom restaurangen, viner genom huset och hoppar ut i malgroveträdens grenar. Gång på gång! En rastafari-kille sjunger för oss med dimmig röst till hemmagjorda instrument nerifrån trappavsatsen.

Varma vinterhälsningar från AstridP1000714

Annonser
h1

Vardag i förvirring

november 1, 2015

Ett par vita stenar ligger på fönsterbrädan i köket. De hamnar där i alla hast, när jag packar upp småsakerna från botten av min resväska.

Stenarna har jag plockat med mig på den plats där 4 miljoner slavar skeppades ut på Afrikas västkust. Vi har besökt det museum i där slavhandelns “affärstriangel” visas på en skärmutställning. När vi promenerar till, det av amerikaner, resta monumentet,  tystnar vår grupps livliga pratande. Alla tar vördnadsfullt in platsen, var och en för sig. Inte mycket finns att säga.

Tegelstenstornet som utgjort monumentet har rasat till en liten hög. Säkert har de brända stenarna kommit till annan användning, kanske till byggnationer av hus och murar, för att fylla upp gropar i marken eller som tillhyggen i barns och vuxnas händer…

Terminen är i sitt fulla arbetsläge; kallelser ramlar in till frukostseminarier, årsmöten och arbetsgrupper. Bokmässan är över och Nobelpristagarna har utsetts efter alla vadslagningar i expertkretsarna.

Mitt i allt detta vanliga, sker en gigantisk människo-omflyttning på oroväckande nära håll. Jag står handfallen och folk strömmar fram, tränger sig på, in i vår svenska vardagsgrå höstskymning.

Mina värderingsgrunder håller inte. De behöver byggas om. Jag är vilsen och velig, har inga svar på de situationer jag står inför och de diskussioner och samtal jag hamnar i. Jag klamrar mig fast i min lilla värld där basen faktiskt obönhörligt ger vika.

Vi har också tvingats avblåsa en gruppresa till Afrika, på grund av politisk oro i landet.

Stenarna på fönsterbrädan får ligga kvar ett tag.

Med eftertänksamhet och värmande tankar

Astrid