Jag har några ärenden in till Stockholms central och ger mig iväg i morgonrusningen. På vägen nerför gatan till tunnelbanestationen, möts jag närgånget och starkt av syrénbuskens doft. De täta, tunga klasarna sträcker sig mot trottoaren och hälsar de morgontrötta med parfymerade puffar.
I trängseln i tunnelbanevagnen lägger jag märke till tre kostymklädda ynglingar med studentmössor, ömsom på huvudet, ömsom i handen. Högtidsdressen tycks sitta lite obekvämt och i plastkassar skramlar festflaskor. De pratar lågmält med varandra och hömsar med kläderna; stoppar ner skjortan i byxorna, drar i skjort- och kavajärmarna, ordnar till slipsen. Alla har de samma märke/emblem i gulmetall – kanske guld – på kavajslaget. Det är examensdag.
När jag kommer ut på Klarabergsgatan, möter jag byggkranar och redan monterade väggar till ett högt hus mot himlen. Informationen på byggplanket uppmuntrar till tålamod och överseende med texten: ”Skybar ..byggs”. Längre bort byggs också på höjden. Kanske hus ska byggas över gatorna här, så det t o m blir Skyvåningar. Klara kyrkas torntupp får sällskap i skyn.
När jag är tillbaka är rusningen över och det känns som paus i den gråmulna morgonen. En sommarklädd skolklass går över gatan, städat, lugnt utan tjyvnyp eller busbråk. Barnen går ordnat på led och småpratar. Jag stannar förvånad och stirrar. En och annan vuxen går i det långa ledet med kanske 40 barn. Detta måste vara en demonstration, en moteld mot debatten om stökiga och skräniga klasser. Eller inte…
Försommarhälsning
Astrid
astridstahlberg 