Släkt och livsbygge

Jag tillbringade påskhelgen hos släkten i Västerbotten. Det är både hemtamt och ovant varje gång. Släkten förändras. En del personer faller bort, lämnar tomrum, och andra kommer till. Nya partner presenteras och nya individer föds. Var och en får sin plats och gemenskapen hittar nya former hela tiden.

Den här gången fyllde nykomlingen två månader. Den lille kändes tillgiven och go att hålla i famnen och gillade att ta sina långa sovstunder mitt ibland oss.

Vårsolen värmde skönt medan nordanvinden förrädiskt kylde. Vi fick pälsa på oss ordentligt både i lekparken och på pratpromenaderna längs älv och hav.

Gudbarnet, fem år, skev med underbar stavning. Hon proklamerade med klar, myndig och självsäker stämma att hon lärt sig skriva alldeles själv!! Och visst är det så. Även om andra hjälper till att förmedla kunskap, så måste vi lära oss allting alldeles själva! Att ”tåsgliror” kan betyda påskliljor behövde jag lära mig. En femåring behöver slipa sin bild av stavning och världen, och jag behöver lära mig att ompröva min ”stavning” av världen.

Kunskap glider och förändras hela tiden. Andra ger oss materia att bygga kunskap av. Själva, alldeles själva, får vi lära oss att anpassa och pussla oss fram i kunskapsbyggandet – riva och bygga om på nytt och på nytt. Ofta är allt rivet och ligger i bråtiga högar. Livet är och förblir ett bygge …

Trevliga vårdagar önskar jag dig,

Astrid

Annons