Släkt och livsbygge

Jag tillbringade påskhelgen hos släkten i Västerbotten. Det är både hemtamt och ovant varje gång. Släkten förändras. En del personer faller bort, lämnar tomrum, och andra kommer till. Nya partner presenteras och nya individer föds. Var och en får sin plats och gemenskapen hittar nya former hela tiden.

Den här gången fyllde nykomlingen två månader. Den lille kändes tillgiven och go att hålla i famnen och gillade att ta sina långa sovstunder mitt ibland oss.

Vårsolen värmde skönt medan nordanvinden förrädiskt kylde. Vi fick pälsa på oss ordentligt både i lekparken och på pratpromenaderna längs älv och hav.

Gudbarnet, fem år, skev med underbar stavning. Hon proklamerade med klar, myndig och självsäker stämma att hon lärt sig skriva alldeles själv!! Och visst är det så. Även om andra hjälper till att förmedla kunskap, så måste vi lära oss allting alldeles själva! Att ”tåsgliror” kan betyda påskliljor behövde jag lära mig. En femåring behöver slipa sin bild av stavning och världen, och jag behöver lära mig att ompröva min ”stavning” av världen.

Kunskap glider och förändras hela tiden. Andra ger oss materia att bygga kunskap av. Själva, alldeles själva, får vi lära oss att anpassa och pussla oss fram i kunskapsbyggandet – riva och bygga om på nytt och på nytt. Ofta är allt rivet och ligger i bråtiga högar. Livet är och förblir ett bygge …

Trevliga vårdagar önskar jag dig,

Astrid

Annons

Perspektiv

Rutinen slukar ofta dagarna. Tillvaron tycks småttig. Händelserna är av ringa art och utspelar sig liksom i en liten fyrkantig box. Inget särskilt behövs för att dagarna ska fyllas.

Jag planterar vårblommor I balkonglådorna i godan ro och funderar på receptet till bönpurén för middagen med ett par kollegor. Då kommer ett telefonsamtal från andra sidan jorden.

Perspektivet blir ett annat – i ett nu!

Förfrågan om kontakter för demokratiprojekt och utbildning av valarbetare i ett avlägset land. Jag ringer några samtal, får tips och slussas vidare. Och uppdraget växer och ger mening och existentiell botten till mina närmaste dagar.

En kär vän, en förebild på många plan, mailar och berättar att han är orkeslös och att hans krafter sinar. Ett stråk av djup sorg och smärta drabbar mig.

Jag får nyheten om ett nyfött barn i vänkretsen. Glädje fyller mig. Fotot visar ett alldeles hjälplöst litet liv. Jag kan höra dess hjärtskärande lockrop som kräver en vuxens lugna röster och en värmande famn för att överleva.

Indragen i livets storheter och småttigheter som parallella perspektiv håller vi oss i levande rörelse. Varje dag har vi ett vägstycke att finna i många dimensioner.

Jag önskar dig en meningsfull vandring i vårsolen.

Astrid