Jag väntar, lite slött, på tunnelbanan på en halvfylld perrong, en vardagskväll, vid Stockholms central.
Ah, där står det där glada afrikanska paret. Jag har lagt märke till dem vid några tillfällen – runt den här tiden på kvällen, när jag tänker efter.
De tycks ha ovanligt mycket att prata om, för att vara ett par och alldeles särskilt för att vara ett afrikanskt par. Man ser ofta grupper av män, oavsett kultur och bakgrund, prata högljutt, lite aggressivt, och hela tiden kraftfullt som i duell. Också kvinnogrupper kan ta plats med gällt, intensivt prat och ljudligt rungande skratt. Par är rätt tysta med en kort kommentar lite nu och då. Ofta har de barn med sig som utgör centrum och kanaliserande avleder deras umgänge.
Jag har åkt i samma vagn som dessa personer och har noterat att mannen ibland pratar oupphörligt med henne och hon nickar eller svarar fåordigt, men ofta pratar de båda. Han skrattar och de skrattar tillsammans. De är vackra, välklädda med en viss stilfull originalitet.
Jag gillar att se dem för de verkar ha det så trivsamt tillsammans. De verkar avundsvärt samspelta.
Nu sätter jag mig, resolut, mittemot dem i vagnen. Efter en stund, påkallar jag deras uppmärksamhet. Jag säger: Godafton, och berättar att jag lagt märke till dem förr,på ett positivt sätt, och är nyfiken på dem. Naturligtvis har de aldrig sett mig. Jag är ju bara en av alla svenskar som fyller vagnen.
De vill inte tala svenska; de håller på att lära sig språket. De kommer från Nigeria och bor här I en förort, som jag. De berättar att de varit i kyrkan nu och är på väg hem.
Jag berättar att jag är uppmuntrad av att se dem. Vi pratar lite om Afrika och om Sverige och ger våra namn till varandra innan vi skiljs åt vid min station. “Blessings” önskar vi varandra – tills vi ses igen.
Det var ett oväntat och gott möte som gjorde mina steg lekande lätta uppför backen till min bostad. Jag tror att jag nynnade också.
Jag önskar dig goda möten, nu när solljuset tydligt återvänder med fart till våra trakter.
Astrid
astridstahlberg 