Minnen i midvintern

Nu när mörkret är som tätats här i polcirkelns rike, dyker minnen upp från mina 100 mil på afrikansk landsbygd tidigare i år, i Zanaga, nära Ogoué-floden i Kongo Brazzaville.

Efter middagen sitter vi på verandan och pratar en stund. Jag lämnar det smala ljusområdet runt huset, går ut i mörkret och slukas av den tysta becksvarta natten. Jag vänder mig bort mot skogen, berusas av den enormt täta stjärnhimlen och tar ytterligare några steg längs den anade stigen. En starkt sensuell känsla suger i mig och drar mig vidare ut i tropiknattens mörker.

Något djupt ursprungligt berör mig.

Som barn mötte jag ofta det täta mörkret i Västerbottens inland. Där lyste snön och stjärnhimlen upp vinternatten. Jag minns inte mörkret stort på detta sätt och kylan höll oss dessutom inomhus. Här står jag varm med nakna armar och sandaler på fötterna.

Detta är oerhört! Den svarta himlen är täckt av gnistrande stjärnor. De tycks trängas om utrymmet och blinkar oupphörligt för att synas i den myllrande mängden. Månskäran är klar och bakvänd. Eldflugorna flyger runt och leker upp en lustfylld rörelse i nattluften. Vilket skådespel!

Jag vill gå längre ut i mörkret, men tvekar. Stegen är lätta som barnets och samtidigt darrande av vuxen försiktighet, kanske rädsla.  Jag väcks ur förtrollning och kallas tillbaka till verandans samtal – faktiskt, lite tillrättavisande.  Giftormar, och annat farligt gömmer sig också i mörkret. Mystiken slukar farorna….

Stjärnorna syns bara på natten och ljusen vi tänder syns långt, långt, så tänd ljus!

Ha en god Helgtid med vila och änglavakt!

Astrid

 

Annons