Ressällskap

Jag hittar min plats i det fullsatta Stockholmsplanet från Addis Abeba.

En mer än fullvuxen man har redan vikt ihop sig i fönsterplatsen bredvid mig. På min andra sida kommer en ung mamma med många väskor och påsar plus ett barn i famnen.

Hon säger genast: ”Kan du hålla mitt barn en stund medan jag går till toaletten?”  ”Jag?”, undrar jag förvånad och dumt. ”Vad säger barnet om det?” Mamman svarar snabbt: ”Hon kommer att gråta, men jag måste!”  Hon hivar över den påpälsade gullungen i mitt knä och försvinner bakåt längs mittgången.

Barnet sätter genast igång att gråta. Ingenting alls tröstar den övergivna. Damerna framför mig, bakom mig och över gången försöker med glada tillrop alltmedan de med ögonkast mellan sig undrar och betraktar mig mer och mer misstänksamt. Gråten tilltar till gallskrik. Det känns som om jag är anklagad för att ha kidnappat eller rövat bort barnet.

Det förtvivlade barnet blir svettigt i sin röda yllekappa. Jag försöker ta av henne den. Mannen bredvid mig engagerar sig och hjälper till, vilket ger mig tröst, men knappast barnet. Det känns gott att få förståelse och dela ansvaret för detta otröstliga barn. Han försöker också avleda hennes gråt, men utan minsta framgång.

Mannen tittar längs gången varifrån mamman snart borde komma tillbaka. ”Där kommer hon, där kommer hon”, säger han gång på gång, precis som han vill locka fram henne ur folkhavet som söker sina bagage- och sittplatser.

Lilla Natalie, 10 månader med kenyanska föräldrar, en etiopisk man och jag, delar några intensivt levande minuter – långa som timmar!

I en så enkel vardaglig situation blev jag så vilsen…

Astrid

 

Annons