I storstadsstressen

Jag tar tunnelbanan och går längs perrongen mot mitten, som den rullande digitala instruktionstexten på direktionsskylten anger.

På bänken där passagerarna väntar tycker jag mig se en bekant ung man, men blir osäker och går förbi. Han märker att jag tittar på honom.  När jag går vidare stärks upplevelsen av att jag hade mött den unge mannen förut. Jag tänker: ”Det är Gäri och honom vill jag hälsa på och prata lite med.” Jag dröjer på stegen och tittar bakåt igen. Våra blickar möts, för han tittar efter mig. Pinsamt! Jag stannar och går tillbaka några steg och säger: ”Ursäkta att jag stirrar, men jag trodde att vi hade träffats förr.” Han ler öppet och fint och svarar stadigt: ”Det är lugnt, vännen!” Jag stammar ytterligare osammanhängande ursäkter och han upprepar ”Det är lugnt, vännen!”

Varm inuti går jag vidare.

Astrid

Annons