På Afrikas landsbygd

Fåraherden Malou knackar på i gästhuset där vi övernattar i en avlägsen by i Kongo Brazzaville. Han presenterar sig som son till en medarbetare till de svenskar som byggt utbildningsinstitutet, Nguedi, där vi befinner oss. Han hälsar mig med det, för mig, främmande sättet att ”stånga” tinningar och panna mot varandra.. Jag är överrumplad av hans vänlighet och känner mig lite oartig, då jag inte alls vet vem han är. Han känns så glad över mötet. ”Jag ville bara hälsa”, säger han, önskar trevlig kväll och går.

Nästa dag är det han som följer oss bort genom dalen och upp till vattenfallet, Muyakila, varifrån byns friska vatten kanaliseras. Han leder och visar oss vägen. Malous machete och hans kamrats storstövlar jämnar stigen för oss bland gräs och tuvor genom savannen.

Den sista biten uppför berget går vi mitt i bäcken och får noga mäta varje steg bland de blöta slippriga stenarna. Till slut kommer vi fram till den skira slöjan av fritt fallande vatten från en hög, mycket hög klippa. Viskande tyst faller vattnet mot vattenkällan som bildats. Den täta vegetationen dämpar och vi sitter i stillheten en stund innan vi återtar den vaksamma vandringen tillbaka genom stenar, vattenströmmar och högt gräs.

Min vänstra sandal går sönder i den tuffa vegetationen. Fåraherden Malou lånar mig genast sin plastsandal. ”Jag är van att gå barfota”, säger han.  Den högra skon som jag får låna, hålls ihop med en järntråd på utsidan av foten – sedan länge, förstår jag.  Jag kommer helskinnad tillbaka ner till byn.

Vi är alltigenom lyckliga över naturupplevelsen, vänvärmen och omtanken.

Astrid

Annons

I storstadsstressen

Jag tar tunnelbanan och går längs perrongen mot mitten, som den rullande digitala instruktionstexten på direktionsskylten anger.

På bänken där passagerarna väntar tycker jag mig se en bekant ung man, men blir osäker och går förbi. Han märker att jag tittar på honom.  När jag går vidare stärks upplevelsen av att jag hade mött den unge mannen förut. Jag tänker: ”Det är Gäri och honom vill jag hälsa på och prata lite med.” Jag dröjer på stegen och tittar bakåt igen. Våra blickar möts, för han tittar efter mig. Pinsamt! Jag stannar och går tillbaka några steg och säger: ”Ursäkta att jag stirrar, men jag trodde att vi hade träffats förr.” Han ler öppet och fint och svarar stadigt: ”Det är lugnt, vännen!” Jag stammar ytterligare osammanhängande ursäkter och han upprepar ”Det är lugnt, vännen!”

Varm inuti går jag vidare.

Astrid