Solglimtar

Tänker att sommaren, i mångt och mycket, är en chimär. Sommarsolen bryter fram i korta ögonblicksglimtar precis som lyckan i vardagen. De passerar ofta oförmärkt men har en förvandlande effekt – lyser upp sinnet på djupet.

Det är förunderligt att örter hinner gro, växa upp, blomma och fröa sig varje sommar. Djur hinner para sig, få ungar som i sin tur hinner växa sig vuxna. Flyttfåglar är ett mysterium. De hittar tillbaka, exakt till mitt hus (jag tror det, och vill tro det), hittar en partner, bygger bo, lägger ägg, föder upp ungar och flygtränar dem för långdistansflygningen inför vinterhalvåret. Och myllret av insekter…… De flesta späda till osynlighet, som lever upp/dyker upp – någonstans ifrån – och förökar sig varje år. Aktiviteterna sjuder och livet kryllar överallt i sommarriket.

Ibland tänker jag att jag borde kunna åstadkomma stordåd under det energigivande solljusets tid. Midvintertiden, då, när naturen vilar i stilla frost och mörker, kanske skulle vara den naturliga semestertiden? Tanken har dykt upp tidigare och kommer tillbaka till mig på verandan, där jag sitter och tittar ut över vattnet.

– – – – – –

Jag promenerar bort till båtbryggan för återfärd till stadslivet efter helgen. En man på flakmoped stannar och erbjuder sig att ta mitt bagage till bryggan. Jag blir överrumplad och i förvåningen avböjer jag vänligheten. ”Jag bär min lilla ryggäck”, svarar jag och lägger till” tack, snällt av dig”. Jag känner mig lite skamsen när han vrider på gaspedalen och doften av bensin blir kvar i ett rökmoln i luften när han åker. Naturligtvis är detta en del av ö-livets kultur. Att hälsa och säga ett ord hör till artigheten, till grannsämjan. Det stillar nyfikenheten och blir en slags social kontroll.

Jag är mindre främling och mer hemma, när jag, innan avfärden, nickar ett ”hejdå” till mannen.

Solglimtar från Astrid