h1

Dela liv

februari 24, 2020

Ofta upplever jag att vi som har hus och hem och det vi behöver materiellt ändå är flyktingar i våra inre. Hemtrevnaden och den helande stillheten fattas oss. Det finns en Yoga-studio och ett apotek i varje kvarter som kommersiella ”tankställen”  i den ensamvandring vi irrar runt i med våra ansikten ständigt skymda bakom en skärm och öronen igenpluggade. ”Nuet och häret” tycks vara fiende nummer ett.

För någon dag sedan satt vi, ett femtontal personer, i ring och samtalade kring drömmar och viktigheter i livet. Det var en läkande dag på många plan. Gemenskap och skratt gav värme och näring.

Igår möttes vi på en enkel restaurang efter jobbet. I pizza-måltiden fick alla plats och utrymme. Minstingen i barnstol stal nog mest uppmärksamhet, som sig bör. Och vi alla hann ses och  småprata om vardagen och det som gläder oss.

Vi behöver ta tid att klippa med tekniken en stund, vara tillsammans och dela liv.

h1

Stickspår för växande

september 19, 2019

Jag söker och testar stickspår sedan en tid. En kräsen otålighet bor i mig som spanar efter nya utmaningar och meningsfulla sammanhang. Jag är en nomadisk vandrerska.

Just stickspår känns bra, alltså närliggande utflykter i mitt idéella landskap med full koll på huvudleden. Jag vill kanske inte tillbaka till den, men ändå inte förlora den ur sikte. Jag trivs i trakten, så att säga.

Nu när jag hittat bilden och uttryckt den i ord blir allt tydligt och tillvaron begriplig.  Det är viktigt att växa men inte att bli stor.

h1

Sommarmöten

augusti 11, 2019

Sommaren inbjuder till nya, nygamla och urgamla möten med släkt och vänner.
Träffar med barndomens lekkamrater, skol- eller studiekamrater, kan frammana blandade känslor. Vissa återseenden kan, först, kännas “onödiga”, som uppvärmda rester eller halvtorra brödkanter, men efter lite prat och lyssnande ta oväntat positiva vändningar till livslånga vidare relationer.

Barn, som jag följt och sett växa upp i vänfamiljer, är nu själva vuxna i storstaden. De söker utbildningar och karriärvägar – ibland efter erfarenhetsrika utflykter i världen. Vi delar med oss av våra upplevelser.
Unga som redan är föräldrar har behov av egen tid. De hittar ett giltigt skäl för ett “nödvändigt stads-besök” och stannar ett par dagar med övernattning.

För mig blir dessa möten viktiga inspirationskällor. Jag blir liksom yngre i deras sällskap; hittar tillbaka till mina egna funderingar i unga år. Jag får dela deras nyfikenhet och fräscha klokskap. Samtalen är glättiga, allvarliga och varma och stadens uteterasser blir kravlösa platser för djuplodande livssamtal.
Häng på!

 

h1

Mod till Möten

maj 5, 2019

Lockad av vänner som utmanar mig sedan en tid, kommer jag precis tillbaka från en omvälvande resa. Förväntningarna var bleka och konturlösa, så utflykten avgjordes  av min nyfikenhet, känslan av mening och det goda ressällskapet.

Nu är jag uppfylld, förundrad och trött. Stor och storslagen storstad, rena gator, enorma byggnader, tillitsfulla möten, nyanlagda parker som väntar på vår och sommar.

Människor vi möter är vidsynta, generösa och har mycket att ge. En kväll äter vi middag i ett biblioteket, en restaurangs övre plan. Vänner och vännners vänner ansluter, beställer mat och kastar sig in i samtalen. Vi klustrar oss spontant i smågrupper med huvudena tätt tillsammans. Otroligt givande utbyte pågår, medan högljudd levande musik spelar från scenen på nedre plan. Vi hinner ta några danssteg innan vi förflyttar oss till vårt hotell, där restaurangen, en liten vinterträdgård med glastak är nedsläckt och stängd. Vi sätter ihop möblerna i lobbyn och framtidsidéer tar form runt bordet. Vi söker oss vidare i gemenskap och utvecklingsvägar. Det blir sent innan vi skiljs åt med löfte om en fortsättning vid höstens Sverige-möte

Jag tror att människomöten förvandlar världen,

h1

Vägar framåt

mars 6, 2019

Jag prövar sedan en tid vägstycken tillsammans med kollegor; ändrar lite här, byter fokus där; stukar om och testar nytt. Samarbeten känns som stora rikedomar att förvalta och sköta. Veckorna har bildat en mosaik, ett lapptäckemönster.

Riktningen är klar. Jag söker mig vidare på stigar eller bygger egna vägar. Jag inväntar klarsyn och närvaro vid oaserna, för att ta mig vidare framåt. Människor från förr korsar oväntat mina dagar. De ger perspektiv och djup; stör och berikar på samma gång.

En del dagar är fulla av snöflingor, andra är bländande av vårsol.

Lev väl!

h1

Minnen som återbruk

februari 25, 2019

Jag åker buss i dryga sex timmar genom Sverige en februaridag. Vårljuset bländar ovant, och jag kan pröva mina nya solglasögon som jag faktiskt lagt ner i väskan. Ömsom står naturen naken med gapande vattensamlingar som i inbjudande väntan – ömsom är den fint nystädad med ett välordnat snötäcke över den gråbruna marken.

Timmarna går och sinnena vilar. Tankar flyter omkring som jagande rovfåglar och möter  djupliggande minnen, maffiga idéer och projekt som ligger halvfärdiga eller övergivna. De bearbetas en stund och får ligga kvar, kanske i något ny skepnad.

Människor, platser och situation dyker upp, triggade av vägskyltarnas namn på bekanta orter.

Minnen är en typ av återvinning, ett återbruk och kanske en väg till förlåtande och försoning.

 

h1

Vinterdag

februari 5, 2019

Söndagen blir en vila bakom fönster igenmurade av frusen blötsnö, som i en igloo. Tankarna sjunker som stenar till botten och djupnar i stilla glädje. Jag delar en eftermiddag med en kollega från förr, plockar upp minnen som ger skratt och dofter från Italien, men också saknad efter vänner som inte längre är med oss. Hon översätter en tidningstext som skickas som tack för generös hjälp till ett barns överlevnad. På ett ögonblick vävs hela världen in en kedja av varm omtanke.

I ett arbetslag gläds vi åt friskt samarbete. När utbyte sker och allas talanger generöst delas, flyter allt på. Där olikheter ges plats blir plattformen stor och hållbar.

Vi behöver mötas i värme.

Astrid