Öppning på glänt

Goa och försiktiga vän-möten avtecknar sig i bjärta färger och ger högst nödvändigt energipåslag efter raddan av grå månader.

Husets uteplats blir ”vardagsrum” där träd skuggar, fåglar sjunger, katter smyger i buskarna och grannarna, vuxna och barn hittar plats för lek, grill och samvaro. Ett par multikulturella vänmöten stimulerar och vidgar perspektiven. En tidigare kollega startar en uppfriskande, lite bjäbbig, mailväxling kring livsvärderingar.

Ett fördröjt uppdrag får ett datum under hösten. Sommarkonserter förgyller ett par kvällar och planer vävs lite vidare framåt. Hoppet växer! Vi hörs och ses framöver.

Annons

Sommar

Stora dagar brer ut sig nu när sommaren är i sitt esse. 

Träff i Hagaparken bland enorma urgamla lövträd, där barnfamiljer brer ut sig på de kungliga gräsvidderna i härlig multikulturell variation. 

Svalungarna har lämnat sina bon och bjuder på storslagna musikaliska shower en stund på kvällen. Högljutt och vilt rasar de kors och tvärs över hustaken. Det är kanske tonårsyra i kombination med hög-träning inför höstflytten söderöver.

Ett telefonsamtal från ett gudbarn uppmuntrar mig till glädjetårar över livets rikedom.

Ett riktigt brev med frimärken på ramlar in i brevinkastet med ett fullskrivet vykort. Motivet, Genève med katedralspirorna mot himlen, väcker minnen från mina år där… inte i spirorna, men i församlingen.

Nu gör jag mig redo för en digital Kreativ Workshop, innan jag går ut i sommaren. Vi delar sommaren, grönskan, vänskapen i sökandet efter goda stigar att välja framåt.

Sommarsolståndet passerat 2021

Sommarsolståndet 2021 har passerat och sikten är öppnare än på mycket länge. Jag vågar inte riktigt slappna av. Försiktigheten har installerat sig och fått ordentligt fäste. Jag tar ändå sats ut ur isoleringen och stegen blir lättare, utblickarna vidare och skratten frekventare.  Tankar på möjliga besök hos vänner utanför hemorten dyker upp och de känns som lekfulla solkatter.

Jag levandegörs och ögonblickssnabba minnesbilder kastas runt i mitt inre och jag föses vidare ut mot nya insikter – ut i en virveldans av möjligheter och berikande människomöten….

Vi ses snart i vimlet…..

Våren tvekar

Våren tvekar. Grönskan saktar farten, Vårblommorna gläder oss länge i år med kallare nätter och lägre dagstemperatur.

Jag tackar för påminnelsen om att snabbast inte alltid vinner.

Det känns som om vi får en puff i sidan om våra totalt förvridna värderingar, vilka driver på den katastrof vi befarar och skönjer… Vi har skramlat, spexat och blundat för länge. Klotet kollapsar i snabb takt. 

Kanske, kanske det finns en räddning, men det är idag vi måste besinna oss. Snart finns ingen morgondag ….. och vi har nyfödda barn i famnen.

Djup insikt och mycket snabb omställning kanske kan rädda. Vårens tvekan kanske har något att säga.

Låt oss mötas i allvar, glädje och gemenskap.

Nystart

Tiden i väntrummet på en snar vanlig vardag är slut. Jag ger mig – lite trotsigt – ut på egna stigar. Jag inbjuder till kreativa/skapande utvecklingssamtal, i grupp eller enskilt. Välkommen med! Mötena sker i Zoom-möten.

Jag uppdaterar och slimmar min web-sida med tillgängligt och vardagsnära utbud.

Våren kräver fortsatt försiktighet och vanligheten, som vi minns den, låter säkert vänta på sig.

Text från förr

Folk stannade hemma, läste böcker, lyssnade på musik, vilade sig och gjorde övningar. De var kreativa, skapade konst och spelade, lärde sig nya sätt att vara på och mötas. De stannade upp och lyssnade på djupet, någon mediterade och någon bad. Någon mötte sin skugga. Folk började tänka annorlunda och folk läkte, också de slarviga, som levde farligt, meningslöst och hjärtlöst.

Jorden började också läka och när faran var över och folk hittade sig själva igen, sörjde de sina döda och gjorde nya val. De drömde fram nya visioner och skapade nya sätt att leva.

Jorden helade, precis som människorna själva blev hela igen.

Text, kanske av Kathleen O’Meara…. från svältåret 1869, också använd året med Spanska sjukan 1919. Men osäkert…….

Dela liv

Ofta upplever jag att vi som har hus och hem och det vi behöver materiellt ändå är flyktingar i våra inre. Hemtrevnaden och den helande stillheten fattas oss. Det finns en Yoga-studio och ett apotek i varje kvarter som kommersiella ”tankställen”  i den ensamvandring vi irrar runt i med våra ansikten ständigt skymda bakom en skärm och öronen igenpluggade. ”Nuet och häret” tycks vara fiende nummer ett.

För någon dag sedan satt vi, ett femtontal personer, i ring och samtalade kring drömmar och viktigheter i livet. Det var en läkande dag på många plan. Gemenskap och skratt gav värme och näring.

Igår möttes vi på en enkel restaurang efter jobbet. I pizza-måltiden fick alla plats och utrymme. Minstingen i barnstol stal nog mest uppmärksamhet, som sig bör. Och vi alla hann ses och  småprata om vardagen och det som gläder oss.

Vi behöver ta tid att klippa med tekniken en stund, vara tillsammans och dela liv.

Stickspår för växande

Jag söker och testar stickspår sedan en tid. En kräsen otålighet bor i mig som spanar efter nya utmaningar och meningsfulla sammanhang. Jag är en nomadisk vandrerska.

Just stickspår känns bra, alltså närliggande utflykter i mitt idéella landskap med full koll på huvudleden. Jag vill kanske inte tillbaka till den, men ändå inte förlora den ur sikte. Jag trivs i trakten, så att säga.

Nu när jag hittat bilden och uttryckt den i ord blir allt tydligt och tillvaron begriplig.  Det är viktigt att växa men inte att bli stor.

Sommarmöten

Sommaren inbjuder till nya, nygamla och urgamla möten med släkt och vänner.
Träffar med barndomens lekkamrater, skol- eller studiekamrater, kan frammana blandade känslor. Vissa återseenden kan, först, kännas “onödiga”, som uppvärmda rester eller halvtorra brödkanter, men efter lite prat och lyssnande ta oväntat positiva vändningar till livslånga vidare relationer.

Barn, som jag följt och sett växa upp i vänfamiljer, är nu själva vuxna i storstaden. De söker utbildningar och karriärvägar – ibland efter erfarenhetsrika utflykter i världen. Vi delar med oss av våra upplevelser.
Unga som redan är föräldrar har behov av egen tid. De hittar ett giltigt skäl för ett “nödvändigt stads-besök” och stannar ett par dagar med övernattning.

För mig blir dessa möten viktiga inspirationskällor. Jag blir liksom yngre i deras sällskap; hittar tillbaka till mina egna funderingar i unga år. Jag får dela deras nyfikenhet och fräscha klokskap. Samtalen är glättiga, allvarliga och varma och stadens uteterasser blir kravlösa platser för djuplodande livssamtal.
Häng på!

 

Mod till Möten

Lockad av vänner som utmanar mig sedan en tid, kommer jag precis tillbaka från en omvälvande resa. Förväntningarna var bleka och konturlösa, så utflykten avgjordes  av min nyfikenhet, känslan av mening och det goda ressällskapet.

Nu är jag uppfylld, förundrad och trött. Stor och storslagen storstad, rena gator, enorma byggnader, tillitsfulla möten, nyanlagda parker som väntar på vår och sommar.

Människor vi möter är vidsynta, generösa och har mycket att ge. En kväll äter vi middag i ett biblioteket, en restaurangs övre plan. Vänner och vännners vänner ansluter, beställer mat och kastar sig in i samtalen. Vi klustrar oss spontant i smågrupper med huvudena tätt tillsammans. Otroligt givande utbyte pågår, medan högljudd levande musik spelar från scenen på nedre plan. Vi hinner ta några danssteg innan vi förflyttar oss till vårt hotell, där restaurangen, en liten vinterträdgård med glastak är nedsläckt och stängd. Vi sätter ihop möblerna i lobbyn och framtidsidéer tar form runt bordet. Vi söker oss vidare i gemenskap och utvecklingsvägar. Det blir sent innan vi skiljs åt med löfte om en fortsättning vid höstens Sverige-möte

Jag tror att människomöten förvandlar världen,